Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Snart har jag levt i 6 månader utan min underbara Bella.
Saknaden är i det närmaste outhärdlig just nu. Jag tycker det bara blir värre ju längre tiden går.
När ska det sluta göra ont???
Jag gråter ofta när jag tänker på henne nu, men jag kan ju inte sluta tänka på henne för det….jag vet bara inte hur jag ska gå vidare, hur jag ska ta mej ur denna sorg och saknad……

Att skaffa en ny hund är inte tänkbart just nu, vare sej när det gäller ekonomi eller livssituation. Jag vet att det är svårt att få tag på en bra hundvakt, och jag kommer antagligen att sättas ut i någon form av aktivitet, min jobb-rehabilitering ska ju gå vidare. Annars vore ju en ny hund ett sätt att fokusera på annat….

Kanske är det just därför sorgen och saknaden känns så svår denna gång, jag har inget nytt att fokusera på. När Sissy gick bort hade jag ju både Rocko och Bella. När sonen var tvungen att ta bort Rocko hade jag ju Bella, och Rocko var ju inte min hund, även om han betydde väldigt mycket för mej. Och såklart jag saknar honom med.

Men nu har jag ingen eller inget att lägga tid och energi på. Även om jag nu behöver fokusera lite på min diabetes i o f sej men det räcker inte. Ska försöka börja träna efter sommaren, men inte heller det kommer ju att fylla ut all tid.

Ny hobby/fritidsaktivitet? Javisst, det behöver jag, men jag vet inte vad…och det mesta kostar pengar, något jag har ont om just nu.
Så jag vet inte vad jag ska hitta på…jag försöker ta mej i kragen och åtminstone ta mej ut på en promenad, men jag lyckas dåligt….känns inte motiverat att gå ut och gå ensam, inte ens med musik i öronen….

Enda ljuspunkten nu är att jag snart ska ha Zaqira i 3 veckor medan hennes matte ska åka bort på en välbehövlig semester. Det är henne väl förunnat, hon har haft en jobbig vår med cancerbehandling och allt.

Jag ser fram emot att få rå om söta fina Zaqira ett tag, och så får jag lite annat att tänka på, och kommer ut lite mer.

Mensen då? Jag behöver verkligen något att fylla ut min tid med….

Annonser

Nu är det snart 5 månader sedan min älskade Bella vandrade över regnbågsbron….

Tiden läker alla sår sägs det, men det stämmer inte. Tvärtom. Jag tycker sorgen blivit värre ju längre tiden gått. Kanske jag var avtrubbad tidigare, jag vet inte. Eller så har det med årstiden att göra, den här tiden var vi mycket ute, men det känns meningslöst att gå ut i sommarkvällen och gå utan Bella.

Förut kunde jag tänka på henne med ett leende, men nu är det allt oftare som tårarna kommer när tankar vandrar till henne.

Saknade är nästan outhärdlig just nu……Jag saknar dej så min älskling!

10 år…….

I torsdags var det på dagen 10 år sedan vi hämtade hem vår underbara Fröken Bella. Det var precis till påskhelgen vi körde ner till Örebro för att hämta hem henne.

Jag minns det som igår….vi hade lånat bil av en kompis och jag och äldsta sonen åkte ner. Hur Bella kom mot oss utanför och var så glad, och överöste oss med pussar…hur hon helt självklart bara knatade mot parkeringen när vi tog på henne kopplet och hennes saker…”Hejdå nu flyttar jag” var det som om hon sa…..och styrde kosan direkt mot vår bil, hon verkade veta exakt vart hon skulle…. men jag antar att hon kände vårt doftspår…

Märkligare var att när vi kom till Västerås och skulle gå från parkeringen till vårt port, så styrde hon direkt mot rätt port utan problem. Bland alla portar och hus så visste hon var hon skulle…och det var ju flera  immar senare, kunde vårat doftspår verkligen legat kvar?? Ja man vet ju inte förstås…men lusigt var det,,,

Och hur hon sedan knatade direkt fram till Robin och  pussade sej direkt in i hans hjärta…han smälte totalt…*ler*….

Och sen hur hon snodde ett helt kycklingskrov ur soppåsen…jag hade rensat en grillad kyckling och Bella stod bredvid och höll koll. När jag sen öppnade luckan och skulle släng något annat, så stack hon in huvet och kvickt som attan norpade hon hela kycklingskrovet! Hon såg för rolig ut, när hon stod där med det i munnen!!  Så visst har man roliga minnen…..

Men just nu känns det extra tungt här hemma. Ingen Bella att fira med……
Som tur är har jag ett par ljuspunkter framför mej som kanske hjälper att lätta upp och ett glatt besked om att äldsta sonen fått jobb nådde mej också.

Men det har inte hindrat från att jag haft ett par extra gråt-attacker den här veckan när jag tänkt på Bella.

Det brukar hjälpa att läsa igenom bloggen och minnas alla underbara stunder vi haft, allt roligt vi gjort…..så det ska jag nog göra nu.

Men jag saknar att ha en hund, och framför allt saknar jag min prinsessa, min underbara tös Bella. Jag tror inte jag kommer att skaffa någon hund mer, dels för att ingen kommer att kunna mäta sej med Bella, hon var mitt livs kärlek, vi var menade att träffas. Jag orkar inte utsätta mej för denna hjärtesorg igen. Även om en hund ger otroligt mycket….men nej.

Men också för att jag orkar inte med denna sorg en gång till. Visst saknar jag hundlivet, men ingen mer egen hund nu. Jag kan bli dagmatte sen när jag gå i pension om jag då fortfarande saknar en hund.

Men just nu kämpar jag fortfarande med sorgen och saknaden som är extra svår nu. jag måste plocka fram de roliga minnena nu…..

Saknar dej så ofantligt mycket min älskling! Det går inte en dag utan att jag tänker på dej……

En klassisk Bella-pose….

Saknaden….

Nu har det snart gått 2 månader sedan vi tog farväl av Bella.
Saknaden är lika stor nu, men jag börjar sakta vänja mej vid ett liv utan henne. Det är tomt, det känns alltid konstigt att komma hem utan att hon kommer och möter mej i hallen och överöser mej med pussar.

Sista tiden har jag haft Zaqira här när jag varit ledig, och det har varit roligt. Hon är så lätt att hantera och lugn och fin. Och så påminner hon lite om Bella eftersom det är samma raser i Zaqira som det var i Bella, så det är samma miner, samma rörelsemönster,….fast Zaqira är så mycket lugnare och lite mindre i storleken.
Har alltid varit svag för den lilla damen, och så är det ju bra för mej att komma ut lite.

Så dagarna går, jag vänjer mej sakta med saknaden kommer nog alltid att finnas där…

Även om den värsta sorgen gått över så kommer det attacker av sorg ibland…då man gråter och gråter…men det blir längre och längre mellan dom..

Älskar och saknar dej så mycket vännen min!

Älskad och saknad….

Idag har jag levt 1 vecka utan min underbara Bella.

Det har varit en jobbig vecka, saknaden är nästan outhärdlig.

Värst är det på kvällarna när man ska sova, då kommer tankar och bilder. Jag sov inte många timmar dom första nätterna…….

Och när man kommer hem efter att ha varit någonstans, då är tomheten så påtaglig. Ingen glad Bella som kommer och välkomnar i hallen, oavsett om jag var borta i 5 minuter eller 2 timmar, lika glad ändå.  Ingen hund som ligger och trängs i sängen. Konstigt att man saknar det? Det borde ju vara skönt att få  husera i sängen som man vill, men nej, jag saknar att ha henne där och saknar att känna värmen mot min rygg när hon tryckte sej mot mej. Saknar att bli väckt av en mjuk nos och  illaluktande morronpussar. Saknar tassandet, och att ingen kommer och smyger efter godbitar när jag lagar mat. Ingen som väntar på sista hörnet av mackan…..ingen som kommer som en raket när hon hör skalet på ett kokt ägg knäckas…Bella var tokig i kokt ägg. Ingen nyfiken som kommer och sticker huvet i matkassen när jag kommer från affären…..hennes ”Chewbacka-läten” när hon vakande efter en tupplur….listan kan bli hur lång som helst….

Som tur är har jag sluppit träffa några grannar, och

på det viset sluppit frågor, för då skulle jag nog bryta ihop. De jag träffat har vetat om det, jag berättade för de jag kände bäst och träffade ofta. Jag vet att alla i huset kommer att sakna henne, hon var så omtyckt av alla.

Jag saknar henne så…..

Det enda positiva är att jag slipper gå ut idag när det är  14 minusgrader……men jag skulle gärna göra det för att ha henne tillbaka…..

Jag saknar dej så min min älskling!!!

Det står ett ljust tänt för dej hela tiden…..

Älskar den här bilden….här är hon så lycklig, hon verkligen älskade att bada och simma….man ser hur det lyser i ögonen….

Allting kan gå itu….

men mitt hjärta kan gå i tusen bitar……och även om det inte gått i tusen bitar, så är det i alla fall väldigt trasigt nu. Det är ett stort svart hål i det.

Igår tog jag farväl av mitt livs kärlek, min underbara vackra Bella.

Det var dags, sjukdomen bröt ner hennes kropp och till sist kunde det inte få fortsätta. Av kärlek till henne var jag tvungen att låta henne gå över Regnbågsbron. Jag vet att det var rätt beslut men det gör inte  att det gör mindre ont i mitt hjärta.

Bella min underbara, du får det bättre där du är nu, utan sjukdomar och krämpor, du  slipper ha ont.

Det är bara jag som har ont nu, i hjärtat.

Du kommer att vara saknad av många min älskade vän. Du gjorde avtryck i människors hjärtan men din mildhet, vänlighet och kärlek. En riktig kärleksspridare var du.

Som veterinären sa: ” vissa lämnar större tomrum än andra!…..

Det enda jag har kvar nu är några hundra foton, jag får titta på dom och minnas den underbara tid vi hade tillsammans.

 

Tack min älskling för att vi fick ha dej i våra liv!! Du kommer alltid att ha en mycket speciell plats i mitt hjärta, den största platsen.

Min vackra tös…….

Det jobbiga beslutet…..

Det har varit några jobbiga veckor nu, sedan det senaste veterinärbesöket. Mycket funderande hit och dit. Många tårar, ångest….

Idag har jag tagit det tunga beslutet att boka tid för Bellas sista resa.

Det känns på sätt och vis bra att ha gjort det, men samtidigt är jag helt förtvivlad vid tanken på att min underbara, vackra Bella snart inte finns hos oss längre i fysisk form. Att detta blir vår sista jul tillsammans.

Det har varit många diskussioner och samtal, med både en vän och med sönerna.

Alternativet att operera var inget egentligt alternativ. Att utsätta henne för en jobbig operation med oviss utgång, nej det fanns bara inte.

Så då var det ju egentligen ”bara” beslutet när….låta henne fortsätta som hittills, med tand och allt tills hon får mycket mera ont? Eller låta henne slippa ha ont mer….

Knölen på magen spelar stor roll i beslutet. Vi vet inte vad som kommer att hända med den, eller när. Men jag är ganska säker på att ingen gott kommer från den i alla fall. Den började ju som en böld som sprack och då hade hon rejält ont. Nu är det en knöl där, som ändrar form och storlek hela tiden.  Rätt som det är kanske den spricker igen…Att operera bort en bit för analys kommer inte på fråga, det skulle bli alltför smärtsamt och omfattande.

Att låta henne gå så länge det går, är ju inget bra  eller snällt alternativ om hon har ont i munnen /tanden.

Hon har kämpat på bra i 2 år nu, det är nog dags att säja stopp och låta henne få somna in i lugn och ro. Även om jag är helt förkrossad bara vid tanken. Men jag måste tänka på Bella och vad som kan bli bäst för henne.

Jag måste släppa taget nu även om det gör fruktansvärt ont…..

Nu får vi försöka göra den här sista tiden så bra som det är möjligt och ta tillvara på dagarna med min underbara vackra tös…