1 år av saknad

Den fina stenen som min äldsta son målat. Vi skrev in våra andra två hundars namn också i mindre text…blev så nöjd med den, ville nästan behålla den här hemma….

 

Ja, fredags, den 4 januari var det 1 år sedan jag tog farväl för alltid av min underbara vackra Bella.

Vi åkte ut till minneslunden , jag och yngsta sonen och tände ett ljus. Stenen som äldsta sonen målat så fint hade klarat väder och vind bra. Det är så vackert där i minneslunden trots att det är vinter och kallt nu. Och fantastiskt att se alla minnessaker som folk lagt där till minne av sina älsklingar. Någon, troligen ett barn, hade ställt dit en burk kattmat….”ler”…så deras katt skulle ha nåt att äta dit den kom antagligen…det är vemodigt och samtidigt fint att gå runt och läsa och titta på allt….kramdjur, koppel, leksaker, godis, ja allt möjligt….det är fantastiskt att se hur mycket folk älskar sina husdjur och sörjer dom när dom går bort…man känner att man är inte ensam i alla fall…

Saknade efter Bella är lika stor nu som nånsin, även om sorgen lagt sej lite. Jag kommer nog aldrig sluta sakna henne. och jag har fortfarande svårt att prata om henne ibland,utan att få tårar i ögonen.

Lite hjälp i sorgearbetet har jag haft av en annan liten dam, fina söta Zaquira.  Hon är kompisens hund, och Bella och hon kände varandra. De hade en liten lustig hat-kärleks relation dom där två. Det märktes att dom var glada att se varandra när vi träffades, men ändå måste man hålla koll på dom för plötsligt kunde dom ryka ihop för ingenting. Jag tror dom var för lika helt enkelt och sen skilde det knappt 2 år mellan dom så dom låg nog lite väl nära i ålder.

Lilla fina Zaquria som jag blivit så fäst vid, hon har varit min klippa i sorgearbetet

 

Hur som helst,  Zaquira har hjälpt mej en hel del att hålla tankarna  styr, kanske det varit lättare just för dom är så lika till sättet, rörelsemönster, kroppsspråk etc, även om dom var lite olika i temperamentet. Bella var hetsigare, medan Det inte finns mycket som rubbar Zaquiras lugn. Jag har kommit Zaquira väldigt nära den här tiden, kanske lite för nära t o m….Hon har funnit sej väl tillrätta med familjen, hon älskar pojkarna, och dom trivs med henne med. Men hon är inte min Bella…..

 

 

En liten  bit av den fina minneslunden, där Bellas sten ligger tillsammans med två små kramdjur som hon älskade och en ljuslykta. Jag köpte ofta såna här små kramdjur på IKEA, för hon tuggade sönder dom rätt snart, Tigger älskade hon och det var den som klarade sej längst….

När ska det sluta göra ont?

Snart har jag levt i 6 månader utan min underbara Bella.
Saknaden är i det närmaste outhärdlig just nu. Jag tycker det bara blir värre ju längre tiden går.
När ska det sluta göra ont???
Jag gråter ofta när jag tänker på henne nu, men jag kan ju inte sluta tänka på henne för det….jag vet bara inte hur jag ska gå vidare, hur jag ska ta mej ur denna sorg och saknad……

Att skaffa en ny hund är inte tänkbart just nu, vare sej när det gäller ekonomi eller livssituation. Jag vet att det är svårt att få tag på en bra hundvakt, och jag kommer antagligen att sättas ut i någon form av aktivitet, min jobb-rehabilitering ska ju gå vidare. Annars vore ju en ny hund ett sätt att fokusera på annat….

Kanske är det just därför sorgen och saknaden känns så svår denna gång, jag har inget nytt att fokusera på. När Sissy gick bort hade jag ju både Rocko och Bella. När sonen var tvungen att ta bort Rocko hade jag ju Bella, och Rocko var ju inte min hund, även om han betydde väldigt mycket för mej. Och såklart jag saknar honom med.

Men nu har jag ingen eller inget att lägga tid och energi på. Även om jag nu behöver fokusera lite på min diabetes i o f sej men det räcker inte. Ska försöka börja träna efter sommaren, men inte heller det kommer ju att fylla ut all tid.

Ny hobby/fritidsaktivitet? Javisst, det behöver jag, men jag vet inte vad…och det mesta kostar pengar, något jag har ont om just nu.
Så jag vet inte vad jag ska hitta på…jag försöker ta mej i kragen och åtminstone ta mej ut på en promenad, men jag lyckas dåligt….känns inte motiverat att gå ut och gå ensam, inte ens med musik i öronen….

Enda ljuspunkten nu är att jag snart ska ha Zaqira i 3 veckor medan hennes matte ska åka bort på en välbehövlig semester. Det är henne väl förunnat, hon har haft en jobbig vår med cancerbehandling och allt.

Jag ser fram emot att få rå om söta fina Zaqira ett tag, och så får jag lite annat att tänka på, och kommer ut lite mer.

Mensen då? Jag behöver verkligen något att fylla ut min tid med….

Tiden läker inte alla sår….

Nu är det snart 5 månader sedan min älskade Bella vandrade över regnbågsbron….

Tiden läker alla sår sägs det, men det stämmer inte. Tvärtom. Jag tycker sorgen blivit värre ju längre tiden gått. Kanske jag var avtrubbad tidigare, jag vet inte. Eller så har det med årstiden att göra, den här tiden var vi mycket ute, men det känns meningslöst att gå ut i sommarkvällen och gå utan Bella.

Förut kunde jag tänka på henne med ett leende, men nu är det allt oftare som tårarna kommer när tankar vandrar till henne.

Saknade är nästan outhärdlig just nu……Jag saknar dej så min älskling!

10 år…….

I torsdags var det på dagen 10 år sedan vi hämtade hem vår underbara Fröken Bella. Det var precis till påskhelgen vi körde ner till Örebro för att hämta hem henne.

Jag minns det som igår….vi hade lånat bil av en kompis och jag och äldsta sonen åkte ner. Hur Bella kom mot oss utanför och var så glad, och överöste oss med pussar…hur hon helt självklart bara knatade mot parkeringen när vi tog på henne kopplet och hennes saker…”Hejdå nu flyttar jag” var det som om hon sa…..och styrde kosan direkt mot vår bil, hon verkade veta exakt vart hon skulle…. men jag antar att hon kände vårt doftspår…

Märkligare var att när vi kom till Västerås och skulle gå från parkeringen till vårt port, så styrde hon direkt mot rätt port utan problem. Bland alla portar och hus så visste hon var hon skulle…och det var ju flera  immar senare, kunde vårat doftspår verkligen legat kvar?? Ja man vet ju inte förstås…men lusigt var det,,,

Och hur hon sedan knatade direkt fram till Robin och  pussade sej direkt in i hans hjärta…han smälte totalt…*ler*….

Och sen hur hon snodde ett helt kycklingskrov ur soppåsen…jag hade rensat en grillad kyckling och Bella stod bredvid och höll koll. När jag sen öppnade luckan och skulle släng något annat, så stack hon in huvet och kvickt som attan norpade hon hela kycklingskrovet! Hon såg för rolig ut, när hon stod där med det i munnen!!  Så visst har man roliga minnen…..

Men just nu känns det extra tungt här hemma. Ingen Bella att fira med……
Som tur är har jag ett par ljuspunkter framför mej som kanske hjälper att lätta upp och ett glatt besked om att äldsta sonen fått jobb nådde mej också.

Men det har inte hindrat från att jag haft ett par extra gråt-attacker den här veckan när jag tänkt på Bella.

Det brukar hjälpa att läsa igenom bloggen och minnas alla underbara stunder vi haft, allt roligt vi gjort…..så det ska jag nog göra nu.

Men jag saknar att ha en hund, och framför allt saknar jag min prinsessa, min underbara tös Bella. Jag tror inte jag kommer att skaffa någon hund mer, dels för att ingen kommer att kunna mäta sej med Bella, hon var mitt livs kärlek, vi var menade att träffas. Jag orkar inte utsätta mej för denna hjärtesorg igen. Även om en hund ger otroligt mycket….men nej.

Men också för att jag orkar inte med denna sorg en gång till. Visst saknar jag hundlivet, men ingen mer egen hund nu. Jag kan bli dagmatte sen när jag gå i pension om jag då fortfarande saknar en hund.

Men just nu kämpar jag fortfarande med sorgen och saknaden som är extra svår nu. jag måste plocka fram de roliga minnena nu…..

Saknar dej så ofantligt mycket min älskling! Det går inte en dag utan att jag tänker på dej……

En klassisk Bella-pose….

Saknaden….

Nu har det snart gått 2 månader sedan vi tog farväl av Bella.
Saknaden är lika stor nu, men jag börjar sakta vänja mej vid ett liv utan henne. Det är tomt, det känns alltid konstigt att komma hem utan att hon kommer och möter mej i hallen och överöser mej med pussar.

Sista tiden har jag haft Zaqira här när jag varit ledig, och det har varit roligt. Hon är så lätt att hantera och lugn och fin. Och så påminner hon lite om Bella eftersom det är samma raser i Zaqira som det var i Bella, så det är samma miner, samma rörelsemönster,….fast Zaqira är så mycket lugnare och lite mindre i storleken.
Har alltid varit svag för den lilla damen, och så är det ju bra för mej att komma ut lite.

Så dagarna går, jag vänjer mej sakta med saknaden kommer nog alltid att finnas där…

Även om den värsta sorgen gått över så kommer det attacker av sorg ibland…då man gråter och gråter…men det blir längre och längre mellan dom..

Älskar och saknar dej så mycket vännen min!

Älskad och saknad….

Idag har jag levt 1 vecka utan min underbara Bella.

Det har varit en jobbig vecka, saknaden är nästan outhärdlig.

Värst är det på kvällarna när man ska sova, då kommer tankar och bilder. Jag sov inte många timmar dom första nätterna…….

Och när man kommer hem efter att ha varit någonstans, då är tomheten så påtaglig. Ingen glad Bella som kommer och välkomnar i hallen, oavsett om jag var borta i 5 minuter eller 2 timmar, lika glad ändå.  Ingen hund som ligger och trängs i sängen. Konstigt att man saknar det? Det borde ju vara skönt att få  husera i sängen som man vill, men nej, jag saknar att ha henne där och saknar att känna värmen mot min rygg när hon tryckte sej mot mej. Saknar att bli väckt av en mjuk nos och  illaluktande morronpussar. Saknar tassandet, och att ingen kommer och smyger efter godbitar när jag lagar mat. Ingen som väntar på sista hörnet av mackan…..ingen som kommer som en raket när hon hör skalet på ett kokt ägg knäckas…Bella var tokig i kokt ägg. Ingen nyfiken som kommer och sticker huvet i matkassen när jag kommer från affären…..hennes ”Chewbacka-läten” när hon vakande efter en tupplur….listan kan bli hur lång som helst….

Som tur är har jag sluppit träffa några grannar, och

på det viset sluppit frågor, för då skulle jag nog bryta ihop. De jag träffat har vetat om det, jag berättade för de jag kände bäst och träffade ofta. Jag vet att alla i huset kommer att sakna henne, hon var så omtyckt av alla.

Jag saknar henne så…..

Det enda positiva är att jag slipper gå ut idag när det är  14 minusgrader……men jag skulle gärna göra det för att ha henne tillbaka…..

Jag saknar dej så min min älskling!!!

Det står ett ljust tänt för dej hela tiden…..

Älskar den här bilden….här är hon så lycklig, hon verkligen älskade att bada och simma….man ser hur det lyser i ögonen….

Allting kan gå itu….

men mitt hjärta kan gå i tusen bitar……och även om det inte gått i tusen bitar, så är det i alla fall väldigt trasigt nu. Det är ett stort svart hål i det.

Igår tog jag farväl av mitt livs kärlek, min underbara vackra Bella.

Det var dags, sjukdomen bröt ner hennes kropp och till sist kunde det inte få fortsätta. Av kärlek till henne var jag tvungen att låta henne gå över Regnbågsbron. Jag vet att det var rätt beslut men det gör inte  att det gör mindre ont i mitt hjärta.

Bella min underbara, du får det bättre där du är nu, utan sjukdomar och krämpor, du  slipper ha ont.

Det är bara jag som har ont nu, i hjärtat.

Du kommer att vara saknad av många min älskade vän. Du gjorde avtryck i människors hjärtan men din mildhet, vänlighet och kärlek. En riktig kärleksspridare var du.

Som veterinären sa: ” vissa lämnar större tomrum än andra!…..

Det enda jag har kvar nu är några hundra foton, jag får titta på dom och minnas den underbara tid vi hade tillsammans.

 

Tack min älskling för att vi fick ha dej i våra liv!! Du kommer alltid att ha en mycket speciell plats i mitt hjärta, den största platsen.

Min vackra tös…….

Det jobbiga beslutet…..

Det har varit några jobbiga veckor nu, sedan det senaste veterinärbesöket. Mycket funderande hit och dit. Många tårar, ångest….

Idag har jag tagit det tunga beslutet att boka tid för Bellas sista resa.

Det känns på sätt och vis bra att ha gjort det, men samtidigt är jag helt förtvivlad vid tanken på att min underbara, vackra Bella snart inte finns hos oss längre i fysisk form. Att detta blir vår sista jul tillsammans.

Det har varit många diskussioner och samtal, med både en vän och med sönerna.

Alternativet att operera var inget egentligt alternativ. Att utsätta henne för en jobbig operation med oviss utgång, nej det fanns bara inte.

Så då var det ju egentligen ”bara” beslutet när….låta henne fortsätta som hittills, med tand och allt tills hon får mycket mera ont? Eller låta henne slippa ha ont mer….

Knölen på magen spelar stor roll i beslutet. Vi vet inte vad som kommer att hända med den, eller när. Men jag är ganska säker på att ingen gott kommer från den i alla fall. Den började ju som en böld som sprack och då hade hon rejält ont. Nu är det en knöl där, som ändrar form och storlek hela tiden.  Rätt som det är kanske den spricker igen…Att operera bort en bit för analys kommer inte på fråga, det skulle bli alltför smärtsamt och omfattande.

Att låta henne gå så länge det går, är ju inget bra  eller snällt alternativ om hon har ont i munnen /tanden.

Hon har kämpat på bra i 2 år nu, det är nog dags att säja stopp och låta henne få somna in i lugn och ro. Även om jag är helt förkrossad bara vid tanken. Men jag måste tänka på Bella och vad som kan bli bäst för henne.

Jag måste släppa taget nu även om det gör fruktansvärt ont…..

Nu får vi försöka göra den här sista tiden så bra som det är möjligt och ta tillvara på dagarna med min underbara vackra tös…

Tråkiga nyheter och mer jobbiga beslut

Idag var vi hos veterinären på en rutinkontroll med Bella.

Sara tyckte hon ser fräsch ut och det var glädjande. Men när hon sen gjorde en genomgång så var det slut på allt glatt.

Det visade sej att Bellas två innersta kindtänder var ganska ansatta av tandsten. Den högra värre än den vänstra.  Och hon hade tydligt ont vid den också när Sara petade.

Det som man normalt skulle rekommendera är ju att man söver och opererar bort den sämsta tanden eller t o m båda.

Men då har vi ju Bellas sjukdomstillstånd att ta hänsyn till. Hon är ju 11 år och att söva så pass djupt som det skulle behövas, och så pass länge, är ju riskabelt.  Sedan får man lägga till att hon då går på rätt hög kortisondos och det gör ju inte saken bättre. Och sist hon sövdes blev hon väldigt medtagen, visserligen var hon i sämre kondition då än nu, men…

I o med både åldern och kortisonet så har hon ju också sämre läkningsförmåga.

Sedan har hon ju den där knölen vid ena tutten som vi inte vet vad det är, men jag kan inte tänka mej det är något bra i alla fall….

Nu måste vi ta ett beslut hur vi ska göra. Att låta tanden vara är inte ett alternativ, det är  osjysst mot Bella, för hon har säkert mer ont än hon visar, och det kommer nog att bli värre ju längre tiden går.

Operation är som sagt en rätt stor risk….men går det bra så vore det ju fantastiskt. Men man vet ju inte….

Låta henne somna in redan nu? Vad veterinären tror så har hon kanske max 1 år kvar….men det kan gå längre med lite ”tur”. För knappt 2 år sedan trodde vi ju inte hon skulle klara det heller…och då var hon mycket sämre….Det är kluvet, för hon har varit så pigg och glad på sistone, och att behöva ta ett sånt beslut då känns inte bra. Samtidigt vet vi ju att hon lever lite på lånad tid s a s.

Pest eller kolera??

Självklart vill ja ha så lång tid som möjligt med min underbara tös, men inte på bekostnad att hon ska ha ont och inte må bra….jag vill inte vara själviskt i detta…

Hur ska jag veta vad som är hennes bästa? Är hennes bästa att få vara med sin älskade flock ett tag till?? Eller är det att få somna in nu, medan vi kan göra det på ett ”bra” sätt, utan risk för att det händer något akut eller på operationsbordet?

Jag vet varken ut eller in just nu….jag önskar hon kunde prata och berätta hur hon själv vill ha det….berätta hur hon egentligen mår….

Vi måste ta ett beslut snart, även om det inte är akut. Vi kunde vänta till efter jul, men sen får det inte dröja så mycket längre till….

Hur ska jag göra?

Det är tungt nu…..

 

 

 

 

Skrämselhicka

Ja för ett par veckor sedan så gav Bella mej en rejäl skrämselhicka.

Vi hade varit ute på morgonen, Bella verkade ha en lite låg dag, som hon kan ha ibland, var lite skakig i musklerna, men inget värre än vanligt så att säja. Hon får sådana dagar. När vi kom in så tog jag som vanligt av henne kopplet, och strök henne över ena sidan. Då skrek hon till, och jag kände samtidigt att jag blev klibbig om fingrarna. Jag böjde mej över henne  så jag kunde se, (det var på ”bortsidan” från mej) och då fick jag se en avlång stor bula på sidan, ner mot magen. Och tydligen läckte den eftersom jag blev klibbig.

Det märktes att hon hade ont för hon ville inte ens ha ostbitarna som jag brukar gömma hennes medicin i, och nrä hon inte äter då vet man att hon har ont eller inte mår bra.

Märkligt i alla fall, bulan fanns inte där kvällen innan då vi låg och gullade vid läggdags. Jag panikringde till vetten och fick tid samma dag, sedan messa till sonen som såklart tog ledigt från jobbet och kom och skjutsade. Han är verkligen en ängel den pojken!  Men han älskar Bella och ställer alltid upp om det gäller henne.

Nåja vi kom till vetten, Bella var misstänksam som vanligt, trots att hon verkligen gillar Sara, men hon vet ju att det brukar innebära obehag att träffa henne. Sara blev orolig att det var en juvertumör, så man beslöt att röntga lungorna för att se så det inte var nån spridning dit. Det visade sej inte vara någon fara där, så vi skickades hem med en antibiotikakur, och smärtstillande.

Bella fick en tablett av var direkt vi kom hem, och sedan låg hon mest och dåsade i hallen eller i min säng. Förståeligt, för Tramadol har den effekten på mej med, man blir dåsig.

Men när värken avtog så åt hon i alla fall, och jag fick i henne Medrolet, som jag inte lyckades med på morgonen.

Sara ville ha bilder och rapport varje dag resten av veckan, så  sent på kvällen skulle jag försöka ta en bild på bölden, vilket inte var lätt. Då såg jag att bölden var i stort sett borta, det var bara som ett litet hål bredvid en av tuttarna där det var lite geggigt. Så märkligt?? Skulle antibiotikan göra sån skillnad så snabbt? Efter bara en tablett?? Antar att det mesta av det som var i bölden  läckt ut under eftermiddagen/kvällen.

Nåja det var ju bra….på morgonen kollade jag igen och då var hålet borta, man såg knappt att hon hade haft en stor böld. Det var bara lite rött runt tutten och en liten liten svullnad. Tredje dagen såg man ingenting. Hur märkligt som helst!! Vetten hade aldrig varit med om nåt liknande. En böld som dyker upp och försvinner som när man trycker på en knapp!!

Nu kan man känna en lite förhårdnad runt den tutten bara och man kan se en pytteliten svullnad om man tittar noga. Men Bella är i alla fall pigg igen!

Jag funderar på om det kan ha med hennes löpning att göra. Hon har j inte löpt synligt sedan hon blev sjuk förra vintern, men ibland har hanhundarna betett sej som om hon löpte. Men det har inte märkts något annars. Så jag funderar om det kan vara så att det är mjölk i mjölledarna eller nåt sånt och att det blivit stopp och det blev infektion av det, därav bölden, Det luktade i alla fall vidrigt , geggan som kom.

Jag ska ta upp det med Sara i morgon när vi ska på återbesök. Vi skulle haft ett i början på nästa månad, men Sara, vår vette ville vi skulle komma in lite tidgare p g a bölden.

Så i morgon ska vi till vetten igen, jag ska passa på att ringa och se om vi kan få in en kloklippning på samma gång.

Annars är våren i farten här, det märks  för Bella vill vara ute allt mer nu när solen är framme och det är hyfsat varmt och skönt. I vintras ville hon vara inne så mycket som möjligt, vilket är ovanligt för henne, men jag tror det är sjukdomen som gör att hon inte vill vara ute i mörker och kyla. Och jag förstår henne fullt ut!!

Vi ser fram emot våren och varmare väder så vi kan sitta ute lite mer, än är det lite väl kallt för det  men det är på gång!!